Hur känns en exkludering?
Att vara eller göra en exkludering?
Är du utställd eller avställd, har du tidigt i livet känt dig utanför eller inte varit välkommen i de innersta rummen. På förskolan, hemma på gården, på skolgården, i klassrummet, på arbetsplatsen, i kompisgänget och/eller i din egen familj, hos din släkt eller med dina vänner. Har du känt dig med hela vägen, är du hel i en helhet idag.
Om du själv varit exkluderad under ett par decennier, hur kan du då göra sammaledes. Har du glömt hur det känns, att inte kunna eller få ta del av, vara en i just den gruppen, veta var du hör hemma, spegla dig i dina närmaste varanden. Känna igen dig i din nästas kroppsspråk, värderingar, kunskaper, färdigheter, bakgrund, tankar och känslor. Trots situation eller närvaro har du din rätt, du ska inte tas bort eller inte inte tas med. Framförallt inte i det som är viktigt i livet, eller aldrig någon gång, någonsin. Vem ger just dig och alla och en var rätten att exkludera?
